Alla intressen
iFokus
Annons:
Etikettbehandling
Läst 6234 ggr
appalpaj
2013-12-13 22:40

Att söka hjälp

Vart kan man vända sig om man känner sig hindrad av social ångest och vad kan man få för hjälp? Jag ska berätta lite kort om de alternativ som jag känner till.

Till att börja med…
Det finns god hjälp att få. Vid social fobi rekommenderas främst KBT*, och i en del fall även medicinering*.

Vågar du, som jag, inte att ringa till exempelvis vårdcentralen, så kan du skicka ett meddelande via Mina vårdkontakter där du skriver att du vill ha en tid och varför.
Har du svårt att våga prata när du sedan träffar en läkare/psykolog så kan du ta med ett brev där du beskriver din situation. Så gjorde jag.
När jag bokade en läkartid på vårdcentralen så gjorde jag det också hos en läkare jag normalt inte brukar gå till, då jag var väldigt orolig för att han skulle dumförklara mig. Skulle han göra det så skulle jag ändå inte behöva träffa honom igen (kan tillägga att han inte gjorde det).

Här under har jag skrivit ner de sätt som jag känner till att man kan söka hjälp på. De 3 första alternativen vänder sig främst till dig som är minderårig, resten av tipsen funkar till de flesta åldrar.

BUP. Är du under 18 år kan du vända dig till barn- och ungdomspsykiatrin för att bli utredd och få en diagnos. För att få komma dit kan du be någon vuxen, alternativt du själv, ringa till dem. När min mamma gjorde det fick hon först en telefontid då hon mer utförligt fick berätta om min problematik för att de skulle få en bild av om jag behövde deras hjälp.

UMO. Ungdomsmottagningen är ett annat alternativ. De har både kuratorer, KBT-terapeuter och psykologer. Liksom BUP så är det gratis att gå till UMO. Du kan få kontakt med dem genom att exempelvis skicka ett mail till din närmaste ungdomsmottagning. De har tystnadsplikt.
**
Skolkurator eller skolsyster**. Båda kan vid behov hjälpa dig vidare. Med skolkuratorn kan du också prata om dina svårigheter. Känner du att du inte klarar av någon redovisning eller liknande i skolan kan du vända dig till skolkuratorn så kan hen hjälpa dig att berätta det för lärarna för att kunna hitta en bättre lösning för att det ska kännas bättre för dig. De har också tystnadsplikt och får inte berätta för någon om inte du godkänner det först.

Vårdcentralen. Hit vänder sig många som är över 18 år som ett första steg. Läkaren kan skriva ut antidepressiv medicin och/ eller så kan du få en remiss till psykiatrin. Tillägg från #1: Vårdcentralen kan också ha psykolog alt. kurator som du kan boka tid hos (antingen direkt eller genom läkare).

Självhjälpsböcker. De kan inte ge dig en diagnos men de kan ge dig värdefulla tips för att få mer kontroll över din ångest. Det finns ett par böcker om social fobi som du kan låna eller köpa. Ett exempel är Social fobi: att känna sig granskad och bortgjord av Anna Kåver.

Psykiatrin. Du kan också vända dig direkt till psykiatrin, de kan dock vara positivare till att ta emot dig om du har fått en remiss någon annanstans ifrån, ex vårdcentralen. Enligt min uppfattning så tar det oftast ganska lång tid innan man får hjälp där, då väntetiden bara för att få ett bedömningssamtal kan vara upp till 3 månader.
På psykiatrin blir du utredd, får en diagnos och blir sedan erbjuden hjälp, ofta KBT, vilket kan ske både enskilt och i grupp. Jag vände mig direkt till psykiatrin, och fick komma dit efter mitt andra försök.

Privat KBT-terapeut. Har du pengar och vill att det ska gå snabbare, så kan du vända dig till en privat KBT-terapeut. Det kan kosta runt 700-1000 kronor per session. Sök på internet så får du snart fram olika terapeuter nära dig.

KBT via internet. Känner du att det är alldeles för svårt att prata med en person, så kan detta vara ett alternativ. Bor du i Stockholms län kan du ansöka om att få börja på KBT via internet, vilket också ingår i högkostnadsskyddet. Har du en femhundring till övers finns också livanda.se, som har utvecklat ett program mot social fobi. Jag lärde mig mycket av faktatexterna i Livandas program.

Psykologmottagning. Bor du i en universitetsstad finns chansen att du kostnadsfritt kan söka hjälp hos dem. Då träffar du en psykologkandidat som är i slutet av sin utbildning och som går i regelbunden handledning hos en legitimerad psykolog. Jag gick hos en psykologkandidat i 1,5 år.

Slutligen, den sista frågan: När ska du söka hjälp?
NU! Du kan!

(Till er andra som sökt hjälp, hur gjorde ni? Har ni kanske några tankar eller tips att dela med er av?)

*KBT? Kognitiv beteendeterapi är den terapi som visat sig mest framgångsrik mot social fobi. En viktig del är då exponering, då du i hanterlig mängd utsätter dig för det du är rädd för, med stöd av terapeuten. Du jobbar också med dina tankar, hur du kan tänka i ångestframkallande situationer och liknade.

*Medicin? Oftast är det då någon antidepressiv medicin (SSRI-preparat) som erbjuds. Det bör ges i kombination med terapi, för att ta tag i grundproblemet och inte bara symtomen. Medicinen kan hjälpa dig till att våga utmana dig själv och därmed ge dig en kick i rätt riktning.

Medarbetare på Social fobi ifokus

Annons:
Anonym
Anonym
2013-12-13 22:47
#1

Jag tog kontakt med en psykolog på min vårdcentral och fick en tid 2 veckor senare och därefter blev det möten varje vecka. Var inga som helst problem med väntetider. Att få KBT däremot har det dröjt flera veckor.

appalpaj
2013-12-13 22:52
#2

#1 Just det, att träffa psykolog på vårdcentralen har jag inte tagit med, skriver in det i artikeln om det är okej! :) Hade din vårdcentral en egen KBT-terapeut förresten? 🙂

Medarbetare på Social fobi ifokus

Anonym
Anonym
2013-12-13 23:03
#3

#2

Jo, vårdcentralen har en kurator som bedriver KBT. Hon är tydligen mycket populär så det är rätt lång väntetid, tyvärr. Det var dock min läkare som tog kontakt med henne då min psykolog av någon anledning vara bedrev "symöte" vilket gjorde att jag lämnade henne efter två månader.

Jag hade väldig tur med läkaren. Jag fick först träffa en läkare som skrev ut Citalopram, 20mg/dag, men i övrigt mest verkade glo på sin klocka. När det inte hjälpte och jag sagt upp mötena med psykologen så försökte jag få en ny tid. Första tiden var först 1 månad senare, så jag valde själv att öka dosen till 30mg/dag. Väl vid den bokade tiden så hade läkaren blivit sjuk varvid jag fick träffa en ny läkare, som även var specialiserad på psykiatri. Han tog tag i sakerna och ändrade mediciner, tog prover, har skickat mig på CT samt MR och som sagt kontaktade kuratorn. 

Nu e det bara att vänta…😕

appalpaj
2013-12-13 23:10
#4

#3 Vad bra att du hittat en läkare som tar dig på allvar!
Och att din vårdcentral har en KBT-utbildad kurator! (även om det är lång kö) Jag tror att min vårdcentral endast har en kurator att erbjuda om man har psykiska problem. 
När jag sökte hjälp på vårdcentralen fick jag utskrivet Remeron, en medicin som brukar användas vid depression och sömnproblem, så inte helt optimalt. Men jag tog den ändå och lite bättre tror jag mig ha blivit, om inte annat så sov jag väldigt gott 😃. Fast läkaren brydde sig knappt om vilken dos jag tog eller liknande. Men när jag fick komma till psykiatrin och så småningom träffa en läkare som också var specialist inom psykiatri så fick jag byta medicin till Cipralex. Nu tar jag 20mg Cipralex om dagen vilket jag känner en klar skillnad av.🙂

Håller tummarna för att du inte behöver vänta alltför länge!

Medarbetare på Social fobi ifokus

[Memento Mori]
2013-12-14 13:20
#5

Bra skrivet och tack så mycket för en välbehövd artikel. 🙂

appalpaj
2013-12-14 16:07
#6

#5 Tack så mycket! Så lite så! 🙂

Medarbetare på Social fobi ifokus

Annons:
Charlie Brown
2014-06-08 02:03
#7

Jag tar Sertralin varje dag för min sociala fobi. Den fungerar men helst vore man ju utan medicin. Jag har dragit på mig andra följdsjukdomar som alkoholism på grund av detta. Jag jobbar på det och har idag jobb och kan hantera det. Jag har också jobbat inom psykiatrin i många år så jag har sett… mycket… Men livet i sig är knasigt och knapert. Men jag sjunker ofta in i filmens eller musiken världar. Jag är 47 år, man. Jag har inte haft en tjej sedan jag var tjugo år. Jag är ensam och har få vänner som bor i en annan stad. Men så har jag musiken och filosofin och intresset för UFOn, som är svårt att förklara, det senare… Men det gör min tillvaro bra. Jag är en analytisk djävel som väger och synar om vart annat. Den sociala fobin hålls i schack med Sertralinet och så men sen? Gillar Beatles och Michael Nyman, och Beethoven, Bach, stränder, sol, vackert väder… Där är jag som de flesta antar jag. Men en diagnos på mig vore önskvärt. Jag vet inte varför jag är ensam. Jag gör allt rätt men ändå sitter jag  här… Konstigt.

//Charlie

Charlie Brown
2014-06-08 02:12
#8

Jag ser inte så konstig ut :) Jag har krympt lite på grund av min sjukdom och jag var kort innan, det kan spela sin roll i "kvinna-man" spelet… Jag var 1.73 cm i längd innan min sjukdom förkortade mig… Nu är jag lite krokig och så men jag ska väl kunna ha ett bra liv ändå? Kan jag tycka. Jag har en patient där jag jobbar, hon är lite äldre än jag och har haft en stroke och är halvsidesförlamad - så himla go men så ofattbart oförmögen att röra sig… Så var är vi? Varför, hur… Det finner man många svar på om man ids kolla in UFO -siterna men det är ett enormt kapitel för sig… Det är så mycket… Från försvarspolitiker, astronauter, piloter, politiker, poliser, folk från CIA, FAA, NSA, DIA, osv… 

Men håller man sig på jorden och låter det senare bli en slags hobby, kvarstår: Varför är jag ensam?! Kan jag bryta det eller är det bra som det är… Jag vet ine.

//Charlie

Charlie Brown
2014-06-08 02:25
#9

Vill ni se hur jag ser ut? Feja David Bruno! Men det är mer än utseendet som är väsentligt för en bra relation. Jag är normal dock. Varför det nu skulle vara så viktigt? Media! TV, reklam… De styr för mycket. De påverkar oss negativt. Jag älskar djur, natur, människor och jag jobbar inom vården, det är det inte många män som gör, så där är jag lite stolt ändå:) Jag har bra självförtroende vad gäller min intelligens men när det kommer till mig som man är jag som gelé. Det är ett fenomen i sig. Jag har förlikat mig med tanken på att jag aldrig kommer få barn, förmodligen aldrig en kvinna. Jag har också tack vare mitt UfO-intresse hittat en neuro-kirurg-forskare, som hade en "nära döden upplevelse" och som efter den ägnar allt tid åt detta- han var bestämt övertygad om att vi har en själ som är oberoende av vår hjärna, vilket han inte var innan, tvärt om… Dr Eben Alexander… Kolla gärna! Det låter bra i mina öron, jag är icke religiös men en tro på detta med en själ som inte är beroende av hjärnan tilltalar mig:) https://www.youtube.com/watch?v=xYZoX4N5_YQ t ex… Jag trivs i mig själv men saknar… Lyssnar nu på den underbara Beethovens "Månskenssonaten", det är sent, 02.25 och så blir det när man jobbar natt. :) Men jag är ok. :)

//Charlie

Upp till toppen
Annons: